Idag så är det två år sedan jag träffade Hera! Här är en liten summering av våra två år tillsammans... Hoppas någon orkar läsa den ;-)

En fredag, den 13 april 2007 åkte vi till utkanten av Stockholm för att provrida Hera. Hon var då 6 år gammal och hade inte gjort så mycket i livet. Den dåvarande ägarinnan sålde henne för att hon hade insett att hon behövde en läromästare och inte en outbildad sexåring.

Hera var importerad från Tyskland av en tidigare ägarinna i skåne som köpte in, red till och sålde hästar.


Jag ska faktiskt erkänna att jag inte tyckte att hon var så snygg när vi kom dit, förutom att hon hade fin teckning typ. Det kan ju i och för sig bero på att hon då hade lite väl mycket underhals och inte så mycket muskler och att hon hade snaggad man... :-P Men när jag hade ridit henne i kanske 20 minuter, så var jag kär. Hon var helt underbar att rida och det jag framför allt fastnade för var hennes galopp. Hon hade sånt tryck!

Hera var nog den tionde hästen jag provred och många hästar innan hade jag inte ens hunnit åka och provrida för att de blev sålda. Det var några spekulanter som skulle komma och provrida Hera dagen efter och även många fler hade ringt av intresse för att komma och titta på henne. Vi förstod att vi var tvunga att ta ett snabbt beslut. Efter att ha pratat ihop oss, jag och mamma och även ringt och pratat med min tränare, så bestämde vi oss. Kalla oss våghalsiga eller vad ni vill, men vi köpte henne!

Hon skulle givetvis gå igenom besiktningen också, vilket hon gjorde ua. Så helt plötsligt hade jag en storhäst! Helt ofattbart, allt hade gått så himla fort att det var svårt att smälta. Jag skulle nämligen precis gå över från ponny till storhäst men hade, för att övergången skulle gå så "smidigt" som möjligt kvar ponnyn en tid, samtidigt som jag hade Hera.

Dagarna gick och jag och Hera började lära känna varandra så smått. Sedan kom sommaren och det var dags att släppa Hera och Spring Time (som ponnyn heter) på bete. Jag hoppades på att hon skulle lägga på sig lite, vilket hon behövde då revbenen syntes på henne.


Sen kom dagen då jag hämtade hem Hera från betet, då hade hon gått där i några veckor, med daglig tillsyn. Jag hade gjort en plan över hur jag sakta, men säkert skulle sätta igång henne efter betet. Men vi kom aldrig så långt... Det visade sig sedan att Hera var blockhalt på vänster bakben. Hon gick i princip på två ben. Vi fick åka in akut till Ultuna där hon fick sova i hängmatta innan de kunde konstatera att hon hade en lös benbit i bakknät. Några dagar senare fick hon åka hem, men hade då sträng boxvila, i väntan på att hon skulle få opereras.

I september blev hon opererad och det blev, tack och lov, en lyckad operation! Det visade sig att benbiten var hela 5 x 1 cm stor, vilket var det största de någonsinn sett!  De kunde konstatera att det var trauma som hade orsakat att benbiten lossnade.

De första veckorna efter operationen hade hon boxvila igen. Fick inte ens gå i sjukhage då hon skulle vila benet så mycket som möjligt. Sedan kom den efterlängtande dan då jag fick gå ut och gå med henne, men bara i 5 min. Någon vecka senare fick vi gå i 10 minuter. Jag måste ju säga att det var kanske inte den optimala lugna promenaden som man hade önskat. Hera tyckte givetvis att det va skitkul att vara ute igen och brallade för glatta livet och man höll bara andan många gånger när hon fyrade iväg med bocksprång och liknande.



Det som var mycket jobbigt var att se henne magra medans hon hade boxvila. Alla muskler hon ahde haft tynade bort och hon blev allt magrare, trots att hon hade fri tillgång till hö... det var hemskt att inte kunna göra något åt det!

Det sista återbesöket vi gjorde på Ultuna var i  mars 2008 då hon friskförklarades! Ni kan inte förstå vilken underbar känsla det var! Jag fick börja rida henne (mycket försiktigt i början, givetvis) igen!

I början gick igångsättningen bra, inte alltid på alla fyra, men det var ganska väntat. Hon började få kondition och lade på sig lite.

Sommaren 2008 åkte vi till Jump club och tränade i tre dagar för Sylve Söderstrand. Det var mycket lärorikt för både mig och Hera. Tror aldrig att jag har lärt mig så mycket, på så kort tid! Både jag och Hera åkte därifrån med nya kunskaper, men framför allt -mycket träningsverk!
'


Ridningen gick ganska bra, men någonting var det som inte stämde. Hera kunde verkligen inte ställa till vänster. Vi trodde först att det hade att göra med hennes skada på vänster bak, att hon inte ville sätta under sig det benet och då istället sköt ut vänster bog... Men vi kände och klämde på henne och upptäckte att hon ömmade lite på ryggen. Sadeln hade vi provat ut av en sadelutprovare, men kunde den sitta fel ändå? 

Vi fick låna min tränares sadel som var bredare än min och ja, nu hade jag en lycklig häst som lätt ställde till vänster. Vi bokade genast tid hos en annan sadelutprovare och köpte en ny sadel. Nu skulle väl allt ordna sig?!

Ja, Hera gick mycket bättre. Ett tag. Men hon började spänna sig något enormt och det blev bara värre och värre. Kickade åt andra hästar, som inte ens var i närheten. Hon började även att bocka när jag fattade höger galopp, vilket hon aldrig gjort tidigare. Min tränare Hannah och hennes syster Alex hjälpte mig så mycket de kunde och red henne, men hon bara fortsatte. Vi började tro att det var något fel på henne..

Så jag ringde veterinären som kom och tittade på henne. Jag vet inte om hon hade heelande syn eller något, men Hera gick helt plötsligt som en klocka. Jag fick beröm för att jag hade en sån fin häst och beskedet om att hon var frisk! Jag och mamma var som frågetecken. Förstod verkligen inte vad som hade hänt.

Det vet vi inte än idag. Hon dummar sig inte något alls, efter den dagen. Jag skulle göra mycket för att få veta vad som rör sig i den hästens huvud, haha!

Jag och Hera har hunnit tävla lite smått efter det, gjort felfria rundor på 90,100. Men vi satsar framför allt på den här säsongen och kommande.

Hoppas att allt fortsätter att gå bra nu och att jag får ha dig i många år till, min fina Hera! :-)


Hera i vårsolen 2009