Idag vid två var vi på återbesök med Hera på Mälarkliniken. Vi fick ge henne ganska mycket lugnande innan då hon var väldigt uppspelt och näst intill ohanterbar... Men när vi väl kom dit så hade det lugnande medlet verkat och hon var lugn som en filbunke (alltså som en vanlig häst beter sig).

Så fick jag börja med att springa med henne inför veterinärer som bara log och sa "Ja men det där såg ju bra ut! Nu är hon inte halt längre, äntligen!". Både jag och mamma var helt tysta och jag var ett enda stort frågetecken. Kunde det verkligen vara sant? Skämtade hon med oss? Jag fick nästan kämpa för att hålla tillbaka tårarna, som nu var glädjetårar.

Så gjorde vi ultraljud också, och läkprosessen är i full gång och Heras prognos ser nu istället mycket god ut. Så om sex veckor får vi börja trava i intervaller! Vem kunde tro att fredag den trettonde skulle bli vår turdag? (Vi köpte faktiskt Hera en fredag den trettonde också... ;))

Jag kan inte fatta det! Ni skulle bara veta hur otroligt glad jag är just nu! Även om det är en tuff tid som ligger framför oss, så är jag så otroligt glad över att få behålla min fina drömhäst.


Jag vill också tacka alla som hela tiden har stöttat mig och hållt tummarna för oss idag! Betyder otroligt mycket att ni bryr er!! Stor kram till er alla!!

Nu ska jag gå och duscha och sedan fira det här med min underbara familj och vänner!

Puss och kram!

Vi SKA klara oss igenom det här, du och jag!