Ja, som ni kanske förstår så gick det, mot all förmodan inte bra på återbesöket idag. Heras gaffelband hade inte läkt som det ska efter drygt tre månaders konvalecens. Det betyder att jag måste skritta henne som jag gör nu i ytterligare två månader. Det betyder att prognosen för min fina nu inte längre ser ljus ut. Om det inte ser bra ut när vi åker tillbaka om två månader, så finns det inget mer man kan göra för min fina fina lilla Hera.

Jag kan inte beskriva hur enormt ledsen jag är just nu. Jag grät hela vägen tillbaka till stallet. Grät när vi lastade ur henne och ställde in henne. Grät på vägen hem och jag sitter nu hemma och kan fortfarande inte sluta. Jag kommer nog gråta tills mina tårar är slut. Det är som ett enormt tomrum som inte går att fylla. Jag kan inte ha gjort något mer än vad jag gjort för Hera. Men nu vad ska jag nu göra? Jag ska självklart fortsätta att skritta och pyssla med henne varje dag nu, i två månader till. Men jag känner mig så otroligt hjälplös. För det känns som att ingen kan fylla ett tomrum efter Hera. Ingen. Älskar den hästen otroligt mycket.

Känns i alla fall skönt att skriva av sig lite, om alla känslor som jag inte vet vad jag ska göra av.

Ta hand om er!

Elin


Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde laga dig!