Jätefina saker! Förstår att du vart nöjd! :)
Jag har inte följt din blogg så länge och inte riktigt hängt med varför din häst är konvalecent? Kollade lite längre bak i bloggen och läste något om en lös benbit i hoven? Orkar du förklara? :)


Ja visst var det?! ;)

Visst kan jag förklara, är säkert fler som inte hängt med riktigt.

År 2007 så blev Hera sparkad på ena bakknät när hon gick på sommarbete. Det gjorde att hon fick en lös benbit i knät, och det är nog det du har läst om längre bak i bloggen. Då var hon också konvalecent i ett halvår och det tog lång tid att komma igång, eftersom det var lång boxvila efter operationen. Här kan ni läsa mer om det.

Så i sommras (2009) så tog jag in Hera från hagen en dag och hon var då ganska ordentligt halt. Vi tog genast dit en veterinär som tyckte att vi skulle åka in till kliniken, vilket vi gjorde. Det visade sig då att Heras gaffelband var av (en sena som ska motverka ett allt för stort genomtramp i kotleden). Då Hera inte är så gammal (född 2001) så såg prognosen för henne god ut, men konvalecensen på en senskada är, som känt för de flesta, mycket lång. Vi skulle dock fortsätta att skritta henne varje dag och öka skritten succesivt.

Efter tre månader så var vi på ett återbesök på kliniken. Det visade sig då att Heras gaffelband inte hade läkt som det skulle, hon var alltså fortfarande lite halt på det benet vilket hon inte borde ha varit efter en så pass lång tid. Prognosen för henne blev då genast mycket sämre och vi var rädda för att vi skulle få ta bort henne. Veterinären tyckte att vi skulle fortsätta skritta henne men inte så länge (ca 45 minuter).

Dagar och veckor gick och Hera började bli deprimerad och visste inte vad hon skulle göra av all energi. Vi blev då tvugna att ge henne lugnande (ett pulver man lägger i maten som endast ska "kapa topparna") för att kunna hantera henne utan att behöva sätta livet till.

Så två månader senare var vi tillbaka på kliniken. Jag och mamma var ganska säkra på att det inte skulle gå bra, att vi antagligen skulle få åka hem utan häst. Så när vi visade henne för veterinären som sedan glatt tittade på oss och sa "Vilket ben var det hon haltade på? Hon haltar då inte längre!" blev vi väldigt förvånade men otroligt glada!

Mycket mycket lyckliga åkte vi hem igen med Hera med i transporten.

Efter det fick vi uttöka skritten tills vi kom upp i en timme. Efter det så fick vi börja trava, vilket vi började med i fredags! :)


Så lycklig över att få behålla min fina Hera